Något ni inte visste om mig

Känner att jag är 100% redo att dela med mig lite tankar nu.

Det finns en känsla som ibland får mig att vilja försvinna på hästryggen, att avstå vissa tävlingar eller bara att blunda när jag rider emot ett hinder ibland. Jag är så rädd att det känns som att jag ska gå sönder inombords. Visste ni det?

År 2012...två år sedan. 

De började på en tävling i februari på Hippologum i Umeå, det var sista året med min fina Apple Hurricane som jag hade då jag tävlade mitt sista ponnyår. Vi hade haft en grym vinter säsong i slutet på 2011 så vi var uppe på MSV på träning och nötte och finslipade och det gick såååååå bra. Vi var redo för att ge oss ut en sista gång på den lekande höjden och bara leka oss igenom för att sedan klättra upp ett steg på stegen när det som bara inte får hända händer...

Jag minns hur jag kom mot hinder nummer ett och det är som att vi aldrig riktigt hittar balansen så i språnget så snubblar Hurran och får bommar som kringlar sig mellan benen och hon tappade helt balansen och jag flög som en jödra pinne innan vi båda sedan slungas ner i backen. Förstår fortfarande inte riktigt hur det hela hände men det gjorde det iaf. Jag blev inlagd på sjukhuset en natt med drop i båda armarna, en hjärnskakning i högsta grad plus blåmärken överallt. Men fick åka hem nästa dag på kvällen och fick ridförbud i en månad.

Blev väl egentligen inte så jätte rädd efter denna olycka mer bara osäker och uppmärksam på att ridsporten verkligen kan sluta illa när man minst anar det. Det värsta av allt var att jag tänkte att det bara var en engångsföretelse,  sånt där som alla ryttare är med om en gång.

-

Började om från noll för bådas skull, hurran blev inte skadad ett dugg (inte ens ett skrapsår) utan fortsatte leverera och bara vara nöjd och glad som tur var. Det tog mig många träningar för att känna mig säker igen i självförtroendet och vi tränade verkligen hårt gör att komma dit igen. Vi startade senare nån LA på SURF som gick såååå jädra bra. Så var redo igen att ta nästa steg upp till en högre grad.

Det var i Juni 2012 tror jag som jag skulle hoppa till mig en till felfri LA som jag behövde för att kvala MSV. Vi var fight sugna och ville verkligen att det skulle gå vägen denna gång. Kännde mig nervös men samtidigt lugn då det var utomhusbanan som gällde och dessutom på hemmaplan, i Vännäs. Framridningen gick bra och jag kände att det här kommer gå vägen. Bygde på självförtorende tankarna också var det dags att hoppa fram.

Hon känns bra, jag känner mig taggad och vi ska bara ta det där sista hoppet på ett rättuppstående som ligger på kring 110cm innan jag ska in på banan. Vi kommer emot hindret och hon över hoppar sig, ett gigantiskt hopp över räcket tappar balansen, går omkull i luften innan hon landar på mig. Jag får hästen över mig. Det blir svart. Jag vaknar upp jag minns att jag låg så jävla oskönt bara grinade och frågade om någon kunde vända på mig eller göra vad som helst!!!! Hade tur att en duktig läkare var på plats som kunde konstatera att hurran hade landat på min axel vilket hade gjort att den hoppat ur led. Hon satte tillbaka den i leden igen. Satan så ont det gjorde. 

Minns att jag ville se hurran och mamma sa att veterinären tog han om henne och att jag nog inte skulle kolla på henne nu (vilket jag självklart ville). Så vi gick ner till hurran iaf och hon hade mer eller mindre bytt färg. Istället för vit var hon röd. Hon hade inga skador bara skrapsår efter gruset men det såg väldigt otäckt ut med blodet som rann i hela ansiktet och kroppen efter skrapsåren. Det såg ju självklart mycket allvarligare än det var. Speciellt i min hjärna. Det var ju jag som hade ridit och kändes som mitt fel när det är piloten måste styra flygplanet....?!!!

Olycka nr två hade varit framme och den satte verkligen ett avtryck i min känsla, i min kropp och framför allt i min hjärna. Att inte ha ramlat av på en endaste tävling till att plötsligt vara med om 2 lite större olyckor som hade kunnat kosta mig livet eller allvarligare konsekvenser gjorde mig väldigt rädd. Jag fightas med denna rädsla som dyker upp här och där ibland men och jag tänker INTE ge upp.

Jag har bästa Ola Wallströms hjälp att komma över detta, mental träning är såååå viktig. Lyssnar på hans "Aha det är enkelt". Hoppas ni förstår mig bättre nu och glöm inte att aldrig ge upp på något man verkligen vill ha eller något man brinner för. Ingen minns en fegis. Man måste våga ta risker det är de livet går ut på och är man med i leken får man leken TÅLA!