Ponnymammor - ska man skratta eller gråta?

Det finns en speciell sport. En sport som hela tiden växer sig större och större. Sporten utövas av människor i alla åldrar och kön över hela världen. Det är en sport som ofta blir orättvist behandlad. En sport som inte alltid får lika mycket uppmärksamhet som t.ex. fotboll, handboll, ishockey osv. En sport som många inte riktigt förstår sig på. Men samtidigt är det en av det största sporterna i Sverige och dessutom DEN ENDA SPORTEN DÄR BÅDE TJEJER OCH KILLAR TÄVLAR OCH TRÄNAR PÅ LIKA VILLKOR!!?! Ändå är vi nästan bortglömda på tv och media och runt om överallt om man jämför med andra sporter. Tillexempel så söker man på VKs hemsida så ligger ridsport under fliken "övrigt", istället för att ha en egen kategori som fotboll, ishockey och det andra sporterna har...

Så. Nu tänkte jag skriva om en sak som jag har tänkt på. Som vi alla häst människor någongång har tänkt på. En speciell sak som kan göra oss både irriterade, men också det som driver oss alla framåt. Oavsett vilken ålder vi har, om vi rider på ridskola eller tävlar på hög nivå.

Ponnymammor

En del är verkligen värre än andra. Men alla har vi träffat någon som man inte tål. Någon som gång på gång går över gränsen.

Det sorgliga med ridsporten är just det här. Barn som blir pressade stenhårt av sina föräldrar. Föräldrar som nog vill att barnet ska hålla på med hästar fast det egentligen mest är föräldrarna som vill det eller som vill lyckas genom barnet för att dom själv aldrig lyckades.
Barnen är tvungna att vara i stallet varje dag och har knappt några vänner eftersom hästarna tar upp hela deras fritid. Hästarna är deras liv vare sig det vill eller inte.
Vissa ponnymammor har bara ingen begränsning. Dom kan styra och ställa precis som dom vill. Ibland går det till och med ut över andra ryttare och då går det absolut för långt.

Jag kan köpa att man vill se sitt barn vinna och lyckas, för visst är det en fantastisk känsla att stå där på prispallen och ta emot sitt pris tillsammans med sin ponny och göra ett ärevarv och känna sig värdefull samtidigt som sin mamma blir glad för ens skull.  MEN det är väl inte därför man tävlar när man är barn? För att vinna allt? För att jämt stå på prispallen och komma till MSV tävla SM yaddayaddayadda osv. 

Det jag verkligen tycker är värst, är när man står nere på banan och hör hur ponnymammor bara skriker barnen runt banan. Det är väl inte det som är grejen? Inne på banan ska man få klara sig själv och lära sig. Det är min åsikt iallafall. 
Mina barn ska få klara sig själva inne på banan och oavsett hur det har gått efteråt så är det ingen idé att skälla ut barnet eller trycka ner barnet för att den hade en rivning när den kunde ha vunnit. Alla behöver vi uppmuntran och att landa och få lite egen tid efter en tävling tror jag vi alla behöver.

Kort och gott, när man är barn ska man tycka det är roligt att rida/tävla och lalla omkring på någon snäll läromästare. En bra ponnymamma i mina ögon är en sån som pushar och stöttar, ställer upp i alla lägen när det behövs. När man är ledsen, rädd, har lyckats, när det går dåligt osv. En som verkligen frågar ofta om barnet har roligt om dom tycker det är roligt. En som låter kidsen sköta mockning och allt själv men att man ändå gör det tillsammans och visar så man får en uppfattning om att det är jobb att hästar. Man kanske inte får den bästa SM ponny som finns utan man får börja med en liten brunte boy sen stegra sig uppåt ju duktigare man blir. Men finns mycket åsikter åt alla håll både positiva och negativa och här fick ni några utav mig. Punkt Slut.

Tack min värdefulla mamma för att du alltid låtit mig själv välja om jag vill hålla på med dessa underbara djur. Jag har fått göra allt själv så som mockning osv och det har varit jobbigt ibland men är så glad att du ändå funnits där och hjälpt mig när jag behövt det. Tack för alla gånger du skjussat och ställt upp väldigt mycket.

Vad tycker ni om ponnymammor? Dela gärna med er utav eran åsikt.

Bilderna är tagna ifrån google.